Livet i regionen förändrades för alltid när Christopher Columbus i oktober 1492 landade på Bahamas stränder. Han hoppade också på en ö och utvecklade den första europeiska bosättningen på ön som idag är delad mellan Haiti och Dominikanska republiken. Columbus och hans andra erövrare kände igen rikedomarna i regionen och såg pengar när de tittade på de rikliga haven och det bördiga landet. De utnyttjade både naturresurserna och de inhemska befolkningarna, hävdade landområden som sina egna och förslavade folket på Kuba, Puerto Rico, Jamaica, Dominikanska republiken och andra öar.
Engelsmännen följde efter på 1600-talet och gjorde anspråk på St. Kitts, Barbados, Antigua och andra länder, och fransmännen följde snart efter och gjorde anspråk på Guadeloupe och Martinique. Holländarna ville också ha en bit av Karibien och bosatte sig i St. Martin, Saba och Sint Eustatius. Under de följande två århundradena kämpade européerna om kontrollen över öarna, och besittning bytte ofta ägare.
De koloniala konflikterna mellan europeiska makter skapade en möjlighet för lokalbefolkningen att kämpa för sin egen självständighet. Haiti ledde vägen och förklarade sig självständigt från sin kolonisatör 1804, och Kuba och Dominikanska republiken följde efter, tillsammans med andra mindre öar i regionen. Vissa öar, som Puerto Rico och Guadeloupe, har fortfarande starka neokoloniala relationer med sina moderländer.
