Surinam ligger på det sydamerikanska fastlandet, men är en karibisk nation. Liksom Guyana tillhör landet Karibien genom språk, historia och befolkning, snarare än genom sin kustlinje som vetter mot Atlanten.
Det är en av de tre Guyanastaterna. Där Guyana var brittiskt, var Surinam Nederländska Guyana, och det är det enda nederländskspråkiga landet i Sydamerika. Det blev självständigt 1975 och är en fullvärdig medlem i CARICOM, den karibiska gemenskapen.
Större delen av landet består av regnskog. Surinam ligger på Guyanaskölden, och mer än nittio procent av dess landyta är täckt av skog, vilket är den högsta andelen för något land i världen. Det inre av landet tillhör kontinenten, inte Karibien. Det karibiska i Surinam är dess befolkning.
Den historien följer en viss ordning. Nederländarna anlade sockerplantager längs kusten och drev dem med förslavade afrikaner. Många flydde in i skogen och byggde fria samhällen där, maronerna, som än idag styr delar av inlandet under egna lagar. Efter att slaveriet upphörde förde nederländarna in kontraktsarbetare från Indien och från Java i Indonesien för att arbeta på samma plantager.
Resultatet är ett av de mest blandade samhällena i världen, där ingen grupp utgör en majoritet. Surinamer är indier, afrikaner, javaner, maroner, kineser, ursprungsbefolkning och mer därtill – samma historia av plantager och kontraktsarbete som formade Guyana och Trinidad, med javanerna som en unik tråd. Huvudstaden, Paramaribo, speglar detta resultat: ett historiskt centrum med nederländsk träarkitektur, upptaget på UNESCO:s världsarvslista, där moskéer, synagogor och kyrkor står tätt intill varandra.
Surinam är alltså karibiskt till kultur och politik, inte genom sin kust. Det delar imperiets språk, plantagehistorien och det blandade samhället med resten av Karibien, samtidigt som det vetter mot Atlanten.
